nu skriver jag om ett dåligt minne, men det minnet kommer alltid att sitta kvar. det var den 16 februari. då sa jag farväl till min bästa vän på hela jorden, den jag kunde gå till när jag ville, och hon fanns alltid där, den jag kunde säga precis ALLT till, hon jag alltid hade roligt med. den dagen som jag skulle få säga farväl på trodde jag inte skulle bli såhär. jag fick ledigt från praktiken, för jag skulle upp klockan 4, för klockan 5 skulle hon lastas in i transporten. hon gick på utan problem. lite putt på rumpan så trampa hon så fint in. sen när vi skulle stänga lilla luckan fick hon panik och börja hoppa och sådär. jag som stod där inne med henne var redan innan väldigt ledsen och rädd så jag blev ännu räddare så emma fick hoppa in och ställa sig där med henne men hon lugnade sig inte så vi fick åka med öppen lucka. (alltså det var den lilla luckan där uppe) hon stod med täcke iaf så hon frös inte iaf. hela bilresan var jag sjukt rädd att något skulle hända med henne där inne. men allt gick fint, jag satt mest och tänkte och försökte att inte gråta när vi åkte. när vi väl var framme och hade lastat ut henne så kunde jag inte hålla tårarna inne. jag storbölade, har aldrig gråtit så mycket. det kom andra transporter också, och vi va nummer 2 på "listan" så vi fick vänta en stund. jag stod och kramade om henne hårt, så hårt! först hade nån gubbe en fin travare som skulle in, han var helt kall och bara räckte över hästen till dom och så sen kan jag svära på att jag hörde skottet. sedan var det våran tur, och dom frågade om jag ville ha tillbaka grimman oså, men det ville jag självklart inte. direkt när jag räckt över henne så börja jag gråta så jävla mycket så jag inte kunde andas, jag fick panik och ville bara dö. sprang därifrån ganska snabbt där efter för jag ville inte höra. satte mig i bilen och var helt okontakt bar på hela resan hem. kunde inte röra mig eller något, bara satt i bilen helt ihop kurad och grät. var hemma runt 7 och gick direkt och la mig och hoppades på att aldrig vakna. tyvärr gjorde jag det några timmar senare och var helt tom. var tom och stressad flera dagar efter detta och visste inte vart jag skulle ta vägen, väldigt tur var det att jag hade praktik-lov-praktik, alltså var jag inte på skolan på 3 veckor. vilket var väldigt skönt för jag hade inte ork eller något att se stallet. mina saker var kvar i stallet i mer än en månad. har inte orkat gått dit, och inte ens kollat på stallet. det är det värsta jag varit med om, någonsin. jag har skrivit ganska kortfattat nu för jag orkar inte prata om detta då det fortfarande är väldigt jobbigt.

och alla som skämtar om "hamburgare" och sånt skit, jag tycker det inte är ett dugg jävla kul och blir så förbannad när jag hör sånt skit. det var inte bara en häst, det var min bästa vän.